Ajankohtaista
Vuosi 2018 tapahtumia
Krookan pooki -maankohoamismuistomerkki etenee
Kotiseutuvisa kunnanvirastolla
Kotiseututyön ystävät, puheenjohtajan tervehdys 2018
Tarinallinen kuvateos suunnitteilla.
Puheenjohtaja Lauri Hakosalon palsta...
Sukujen silta -hanke...
Alakylän muistotaulu
Hanki kotiseutukirjallisuutta
Kyykkää Merikarvialla
Ajankohtaista > Sastmola svenska ortnamn och bebyggelsehistoria julkaistu

Sastmola svenska ortnamn och bebyggelsehistoria julkaistu

Julkaistu 11.9.2019
Svenska Kulturfonden i Björneborg teki kulttuuriteon Merikarvialle julkaisemalla Stellan Waldenströmin kirjoittaman kirjan merikarvialaisista paikan nimistä. Sen julkistamistilaisuus pidettiin Merikarvian kunnanvirastolla 10.9.2019
Stellan Waldenström esitteli kirjan julkistamistilaisuudessa. Häntä tulkkasi Svenska kulturfonden i Björneborgin puheenjohtaja Erik Rosenlew.

Det känns bra att få presentera boken här i Sastmola, den bygd boken handlar om. Merikarvia kommun har ju nyligen givit ut historiken ”Kuunarin kryssi” som behandlar kommunens historia efter 1800-talets mitt. Jag har haft en annan infallsvinkel, bygdens svenska rötter, främst belyst genom ortnamnen.
Med boken ”Sastmola svenska ortnamn och bebyggelsehistoria” knyts tidigare redovisning av svenska ortnamn i Björneborgstrakten ihop med ortnamnen i Österbotten. Således, fast sällan brukade, fortsätter de svenska ortnamnen från Österbotten ytterligare 75 km söderut längs Bottenhavet. Dessa, ca 8 500 namn, minner om tidigare svenskbygd här.
I nu aktuell bok redovisar jag 2 437 svenska ortnamn från Sastmola tillika med 131 namn i Siikais, den forna kapellförsamlingen öster om Sastmola. Det svenska namnbeståndet avtar snabbt från kusten inåt landet beroende på att inlandet hävdats som erämark av finnar. Likaså var det finnar som bosatte sig där från 1600-talet.
Det vanligaste svenska namnet är Nygård. 26 bebyggelser fördelade på 16 byar. Näst vanligast är Västerbacka. 20 bebyggelser fördelade på 9 byar. Av ägonamnen är de med slutleden äng vanligast, 171 namn. Av naturnamnen är de med slutleden grund vanligast, 155 namn.
Unika namn finns, t.ex. Vambäran, en holme, tidigare ett grund. Betydelsen är att grundet bär på något ont, alltså att det är farligt, lömskt. Unik för Sastmola och grannsocknen Vittisbofjärd (fi. Ahlainen) är slutleden stricka som betecknar en mindre fors, t.ex. Hundstricka. Annars heter det stråka i svenskfinland.
De flesta namnen är redovisade på kartor, där det framgår att de svenska ortnamnen, som sagt finns längs kusten. Jag ger många namnförklaringar. Vem kan gissa att i det finska namnet Länttäkoski döljer sig ett svenskt ortnamn Ländstäde, liksom att Skiffeli har sitt ursprung i svenska Skepphäll. Eller att finska namnet Kulhu kommer av svenska Gullhuvud.
Havet mellan Skarvörarna (fi. Ouran saaristo) och fasta land kallas idag för Viitameri, men skrevs på 1800-talet Vita Märren och avsåg sjömärken där farlederna möts väster om Hallonskär. Namnet kan vara besläktat med de grundnamn i Sverige som heter Vita Märren.
En del av kustbyarnas gårdsnamn är mycket gamla. I boken redogör jag för deras ursprung. I Kasaböle finns gårdarna Inge och Akas eller Åkas, knutna till sägnen om de första bosättarna. Från Överby (fi. Ylikylä) kan nämnas gårdarna Knus, Mågg, Österby och från Gördböle (fi. Köörtilä) Räbb och Rumpas.
De anrika gårdsnamnen Rågels, Mjölkvalla, Bäck och Kugg blev omdöpta i förfinskningsivern på 1930-talet. Rågels blev Ruissalo fastän gårdsnamnet inget har att göra med sädesslaget råg, fi. ruis, utan kommer av mansnamnet Rodger. Mjölkvalla fick namn efter ägaren Salmela som hade gården vid sekelskiftet 1900. Bäck döptes om till Kaleva, ett namn hämtat från nationaleposet Kalevala. Kugg – namnet som satts i samband med hansakoggarna – blev Viertomaa, vilket nog hade passat bättre för en gård på utmarken.
Språkförhållandena under 1700- och 1800-talen belyses utförligt – by för by, gård för gård. Språkmajoriteten växlade från svenska till finska strax före medlet av 1700-talet. Detta berodde till stor del på omfattande uppodling i de av invandrade finnar upptagna skogshemmanen i nuvarande Siikais kommun. I kustbyarna blev blandäktenskap vanliga och barnen kom oftast att tala det språk som var i majoritet i hembyn. Omkring år 1800 var det svenska i Kasaböle, Risby, Nederby, Bogaskär och Sältö. Endast i Kasaböle, den sista svenskbyn, fanns svensk folkskola åren 1898-1967.
I redovisningen om bosättningens utbredning vederlägger jag lokalhistorikern Martti Santavuoris påstående att den äldsta bebyggelsen var finsk. Däremot finns finska namn från erämarkstiden, t.ex. Härkeli. Gammalt finskt ordmaterial finns också i namnen Lappoträsk, Pålungsträsk, Röckå och Simbelsjö. Namnet Lappoträsk visar att samer rörde sig här ännu under medeltid.
Flera kapitel behandlar näringslivet. I Sastmola som ligger vid havet betydde utförsel av tjära, timmer och ved, liksom skeppsbyggnad och fiske mycket i äldre tid. Även sågverksamheten var omfattande. Bygdens store son Anders Ahlström får ett eget kapitel liksom den på sin tid kända väckelsepredikanten Anna Rågel.
Jag tackar Svenska Kulturfonden i Björneborg som gjort utgivningen av boken möjlig.

Päivitetty 11.9.2019 - Tulostettava versio -
 
 
Sivuston toteutus: Hakosalo Software OyLisätietoa evästekäytännöstä